Att gräva i det förflutna?

Jag och psykologen var överens ifrån början; att gräva i det förflutna är inget måste. Men så kom vi till en punkt där jag fick erkänna för både honom och mig själv att jag verkligen inte bearbetat vissa delar av min bakgrund. ett trauma, en händelse som kom att förändra mig, förändra världen omkring mig och framförallt ett övertramp i min integritet som jag för alltid skulle bära med mig.

Det är en historia som jag aldrig har berättat hela för någon. Något som jag under alla år har skämts för, som jag länge trodde var mitt fel. En bit av det förflutna som jag under två års tid bar med mig utan att yppa ett ord till någon. Det var först när en envis idrottslärare på högstadiet till slut knäckte nöten och plötsligt var såret vidöppet och jag klarade inte av att bära det som hänt på egen hand. Jag var tvungen att få det ur mig… men någonstans fanns en gräns för hur mycket sanning jag kunde skada människorna omkring mig med, sanningen om vad jag råkat ut för.

Jag var bara 12 år när det hände mig, ett barn. Vid 14 års ålder kom sanningen fram till mina närmaste. Jag tror inte att jag ens då förstod vad det var som hänt mig. Men någon stal ljuset inom mig, en brottsling som gick fri för att jag var för svag, för feg.. jag skämdes! Jag var trasig och förvirrad.

Jag förlitar mig nu på ödet och tron att jag gör rätt som delar med mig. Sanningen är en del av mig, sanningen om vad som hände den sensommaren är vävt i min själ och jag kan inte förneka de vare sig för mig själv eller någon annan. Jag vill vara modig för att gömma sanningen för att skydda andra hjälper ingen. Ett steg ut i ljuset, att öppna mitt hjärta, kan komma att hjälpa mig att gå vidare.

Trasig inombords men utåt sett var jag en krigare. Jag skaffade mig en tjockare hud och vägrade låta någon komma mig riktigt nära. Jag lät gärna folk tro att de tagit ett steg in i min värld men jag höll noga vakt. Jag blev stark av den rustning som jag satte på mig. En rustning av stål så ingen kunde göra mig illa igen.

Under åren som gick, under åren som gått, tog jag många dumdristiga beslut efter övergreppet. Många beslut som tyvärr drabbade folk omkring mig, personer som jag älskade. Jag är ledsen. Förlåt!

Ur askan började en eld brinna inom mig. Jag fann orken att kämpa, jag insåg att skulden var hans och inte min att bära. Jag försökte hitta förklaringar, ursäkter och bortförklaringar men skulden var inte min. Jag har ett ärr men ingen skuld.

Jag är en överlevare! På fler sätt än ord kan förklara.

Det är en del av mig jag aldrig kan få tillbaka. En liten tjej som växte upp för fort. Och det som hände den kvällen gjorde att jag aldrig kommer vara densamma. Det har tagit tid men nu med hjälp av psykologen ska jag bearbeta mina tankar och känslor. Det kommer bli en pärs.. Mardrömmarna har redan ålat sig in i vardagen. Överväldigande känslor som ibland äter på ärret. Jag ville inte gräva i gammalt, som sagt, det var vår överenskommelse men jag måste. Ett enda ögonblick förändrade min syn på livet, en enda person stal min tillit och tro på människor. Ett ögonblick som än idag begränsar mig vilket jag inte vill tillåta det göra. Jag ska ta tillbaka mitt liv, alla delar av det.

Jag måste sluta oroa mig för vad andra ska tycka. Ärligt talat är det dags att vara modig och våga dela med sig, att våga berätta. Min tystnad har under alla år skadat mig. Jag måste låta mina ord vara allt annat än tomma.

Hur mycket jag än hatar att det hände mig, hur mycket jag än äcklas av det som blev en del av mitt livspussel så är jag en krigare, en överlevare, och jag fann styrkan, glöden och orken. Jag tände lågan och nu ska den brinna starkare än någonsin. Jag tänker inte skämmas för något som inte var mitt fel.