Kära människor i min knasiga och förvirrade värld. Idag vänder jag mig till dig, till er. Jag tänkte säga tack. Jag tar dig inte förgiven, aldrig gjort och kommer aldrig att göra.
Jag vill börja med att säga tack för att du tar dig tid att lära dig lite mer om sjukdomarna jag har. Tack för att du vid det här laget vet att "kroniskt trötthetssyndrom" inte betyder att jag BARA är trött hela tiden. Tack för att du är mycket väl medveten om att jag har konstant huvudvärk, illamående och plötslig yrsel. Du vet också att jag har ständigt ont.. och det är på en bra dag.
Tack för att du vet att jag ofta lever på en lögn där jag låtsas må bättre än vad jag faktiskt gör. Lite smink som täcker de mörka ringarna under ögonen och ett leende på läpparna. Ja, jag borde blivit skådespelerska!
Tack för att du förstår. Tack för att du förstår att även om jag kanske inte pratar om det speciellt ofta så är jag i en ständig kamp emot sjukdomarna som stal mitt liv. Tack för att du förstår att jag gör mitt bästa och att du vet att efter någon timmes frihet från sängen betyder att jag kommer vara fängslad där dubbelt så många timmar, minst. För någonstans har även du börjat förstå att varje sak jag gör måste mätas och vägas för att se om det är värt den energi som det kräver och de konsekvenser som de ger.
Tack för att du frågar. Speciellt tack för alla gånger när du frågar om jag verkligen är okej och du förväntar dig och lyssnar på ett riktigt svar. Men även tusen tack för när du frågar vad du kan göra för att underlätta, och vad du i praktiken kan göra för att hjälpa. Så tack för alla gånger du diskat, vikit min tvätt, städat eller lagat mat som passar mig. För om du inte hjälpt mig vika tvätten så hade den troligen hängt kvar där på ställningen tills den börjar bli tom eftersom jag då hade hämtat kläderna därifrån allt eftersom. Tack för maten med tanke på att jag annars hade levt på kvarg, knäckebröd och majskex då det är alldeles för ansträngande att både laga maten och sen äta den.
Tack för alla pratstunder, för alla råd och för allt stöd. Tack för det faktum att du ger mig specifika råd och inte generella. Du ger mig råd baserat på mig, mitt liv med sjukdomarna och hur jag hanterar den men även fokuserat på de hinder de ger mig.
Tack för att du fortfarande trots alla nej och av- & ombokningar gör ditt bästa för att inkludera mig. Tack för att du faktiskt respekterar ett nej utan att ge mig ångest och dåligt samvete för du vet att det har jag redan ändå, du vet också att ett nej är svårt för mig att säga. Tack för att du kommer hem till mig och sitter i soffan/sängen med mig utan att kräva vare sig det ena eller de andra av mig, du bara finns där så jag slipper vara ensam.
Ett varmt tack för alla gånger du lyssnat på mig trots att jag varit naiv, lite halvt galen och mörk i tankarna. Tack för att du lät mig gråta när allt bara blev för mycket. Tack för att du lyssnar när jag berättar om den senaste forskningen eller hur jag skall pröva någon ny strategi för att få må lite bättre.
Med ett leende på läpparna säger jag tack för alla gånger min hjärndimma bråkat med mig och du fått avkoda varje mening och ord då jag får stora svårigheter med dessa. Orden hoppar runt, flyttar bokstäver eller så hittar jag på ett alldeles eget. Tack för att du skrattar med mig när du hittar havregrynspaketet i kylskåpet och skeden i soporna.
Tack för att du ständigt uppmuntrar mig med ord, kramar och massor av kärlek. Tack för din medkänsla, din vänlighet, din glädje, men även din oro som skiner igenom så som solen gör på tunna moln.
Men mest tack för att du är du och att DU väljer att stanna trots att sjukdomarna äter upp mycket av mig men även om dig. Tack så mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar