Den 5 september besökte jag psykologen som ska hjälpa mig att trycka på "play" och han sa till mig att mitt skrivande är extremt viktigt, han påpekade att mina fingrar på tangenterna kan vara min räddning när hjärnan helt enkelt behöver få ur sig orden som jag inte säger. Visst, jag ligger och samtalar med Basli väldigt mycket på dagarna och diskuterar med honom utan att få svar (såklart). ;-) Men jag behöver mer. Att sätta ord på kaoset? Ja, annars kommer ilskan, sorgen och smärtan äta upp mig, vilket den också varit på väg att göra flera gånger.
Vad är skillnaden mellan att vara deppig och ha en depression? Det är ju där jag balanserar. För mig kändes svaret enkelt; deppig är ett tillfälligt känslotillstånd medan depression är långvarig. Men.. jag gjorde det enkelt för mig. Psykologen såg till att det blev en diskussion, ett ordbyte där jag själv fick fylla i vilket tillstånd jag faktiskt lever med.
De gånger jag väljer att inte prata, att inte berätta vad det är som får min hjärna att gå på högvarv då lutar jag mer emot depression, men när jag inte döljer tårarna och är öppen om vad jag känner då lyser lampan grönt och jag räknas så "tillfälligt deppig". Vad spelar de för roll? Jo, för mig spelar det en stor roll för jag känner mig inte deprimerad överlag, jag bara är ledsen över att livet valt att lägga både glasflisor och glödande kol på stigen där jag skall spatsera fram. Självklart gråter jag, ligger i fosterställning och önskar jag att det inte var sant, att allt var ett missförstånd och en mardröm som jag kunde vakna upp ur. Dock spelar det ingen roll hur hårt jag nyper mig själv i armen, det är verkligheten och börjar jag inte leva snart igen så har livet sprungit förbi mig fullständigt.
Året jag tryckte på paus skulle jag fylla 24 år, ofta känns de som om jag inte blev äldre. Missförstå mig rätt nu, det är med delad glädje och sorg som jag kommit den till insikten till viss del även med lättnad. Jag ser inte alltid på saker och ting som andra gör, jag är "lite" udda liksom, men om vi säger såhär 2012 så dog den sista delen av Marianne och i samma veva föddes Mimmi. Samma person, samma fysiska kropp men vissa egenskaper har uppdaterats, byts ut helt eller försvunnit under renoveringen. Hur galet det än låter så måste jag hitta mina egna vägar att alternativt se på det som drabbat mig. Sjukdomen tvingade mig till att göra denna renovering/systemuppdatering, inget jag önskat min värsta fiende, men nu kan jag bara gå framåt. Lära mig att gå, cykla och prata igen.
Kommande höst och vinter ligger fokus på mig. Varannan vecka skall jag sköta terapin, med andra ord den psykiska biten, sen den andra veckan ska vi försöka åka till Svenljunga och sköta fysik, typ rehab men mer lindring i form av varma bad. Emellan där har jag lovat psykologen att vid ork se till att skriva av mig. Det kommer bli en lång och tuff höst/vinter men förhoppningsvis kommer saker och ting grönska i takten med träden till våren, kortfattat sagt, jag trycker på play-knappen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar