Tålamod.

Ett liv med kronisk sjukdom, ett liv med en funktionsnedsättning där varje steg kan bli en milstolpe. Varje dag blir en övning, ett test. Jag snubblar ofta och ibland faller jag både metaforiskt sett men även fysiskt då mina ben inte alltid är mina bästa vänner. Varje milstolpe som passeras är en upplevelse som jag lärdom från, även om jag faller. Många av mina milstolpar har ett datum! Som dagen då jag fick min diagnos, dagen då jag fick rullstolen och så vidare. Jag mäter ofta mitt mående per år vilket är väldigt långsiktigt för tillfället.

Jag måste vakna varje dag och välja mig själv, välja att kämpa. Mycket handlar om tålamod. Tålamod inför mig själv och min egen förmåga alternativt brist av förmåga. Tålamod att det är svårt att förstå sjukdomen jag lever med. Tålamod med vården och dess många brister men även guldkorn.

Tålamod är alltså en av de viktigaste nycklarna jag använder igen och igen och igen.

Ibland står vi inför utmaningar som skrämmer oss men vi måste bara hitta en väg igenom. För det finnas bara ett alternativ och det är att fortsätta kämpa, att aldrig ge upp. Dock ska det påpekas att ingen orkar vara stark jämt. Ingen orkar vara stark ensam för alltid. Tillsammans är man starkare. Tillåt dig själv att falla men du reser dig upp igen.

Livet? Ja, det är oförutsägbart och man vet aldrig riktigt vad som ligger i framtiden.

Men åter till tålamod.. för det är den kraft hos mig som måste vara starkast just nu. Jag måste ha tålamod att vänta på en tid där min kropp men allra mest hjärnan kan börja läka. När saker börjar falla på plats och där jag målinriktat och tolerant kan acceptera mina begränsningar. Jag måste komma till freds med vart jag står och bli sams med detta oförutsedda hälsotillstånd jag lever med.

Jag måste sluta tänka ”om”. Vilket kommer blir min svåraste kamp mentalt sen dess att jag blev sjuk. För i mitt huvud lurar jag mig själv med ordet ”om”. För OM jag hade varit frisk….

De sägs att tålamod är en god egenskap, en dygd. Jag försöker mitt bästa att lära mig att bli mer accepterande för var jag står i kontrast till var jag alltid trott och velat att jag skulle vara. Jag försöker lära mig att bli mer närvarande här idag än att fokusera på min framtid för om den tidigare var ett oskrivet blad så är det så mycket mer oskriven idag. Jag lever på förhoppningen att en dag ska jag mina drömmar slå in, när tiden är rätt.

Tålamod. Uthållighet. Ett lugn. En tåga. Ett mod. En tålmodighet som en vacker dag kommer ge mig möjligheten att trycka på play igen.