En segelbåt.

Jag har vant mig vid mina ojämna känslor den senaste tiden. Ena dagen känns det som om jag liksom börjat "acceptera" sjukdomen och nästa dag bryter jag ihop fullständigt och ser bara svart.. För visst är det så att det är normalt att de väller upp starka känslor inom dig? Sjukdomen stirrar dig rakt i ögonen och du kan inte undvika den eller springa ifrån den. I tanken gör du motstånd emot alla förändringar och begränsningar som du tvingas utstå. Det känns som om jag och sjukdomen utkämpar någon slags dragkamp, en rejäl strid, emellan vem jag en gång i tiden var och vad jag numera måste komma till insikt med att jag är. Och för närvarande? Ja, det tycks oftast som om sjukdomen har oddsen på sin sida. Men jag måste klara av det här, jag måste fortsätta leva, jag har inget annat val, det finns inget alternativ, men hur gör man?

Min arbetsterapeut sa en gång till mig; "man lider av en förlust när man drabbas en kronisk sjukdom och det kan i hög grad kännas som ett dödsfall.." Och ja, även om det är väldigt hårt sagt så är det nästan mitt i prick hur jag känner ibland. För jag har förlorat någon/något kärt - mig själv, min hälsa. Därför måste man ge sig själv tillåtelse att sörja, för det är normalt att gråta, att vara arg, att vara besviken, och vi alla tar olika lång tid på oss för att sörja klart. Allt rubbas huller om buller och på grund av sjukdomen så förändras saker och ting till något okänt och främmande. Det blir en förlust av inte bara min hälsa utan det gäller även drömjobbet som jag först var tvungen att trappa ner ifrån och sedan släppa helt för att fokusera på att "överleva" vardagen först och främst. Jag är tvungen att avstå friheten som jag alltid tagit för given, friheten jag alltid haft. Och måste hitta min väg, hitta rätt perspektiv. Man får sörja det man har förlorat men man måste också förstå vad man har kvar.

En sak är säker, vi har förmågan att anpassa oss MEN ibland ger livet oss en alldeles för tuff uppgift att bära och anpassningen är svår och tar lång tid.

"Seglaren kan inte betvinga en storm, men han kan rida ut den genom att justera seglen på sin båt!"

Nu ska jag börja sätta gränserna, nu är jag redo att påbörja resten av mitt liv. Jag ska hissa seglen!