Vi är så väldigt olika rustade för att hantera livsomställningar.

Idag är en sån dag där behovet av att skriva av mig är så pass pulserande i mina ådror att jag har svårt att bestämma mig för vad jag ska fokusera på. Jag skriver, raderar, skriver och raderar. Inget blir rätt, känns bara meningslöst, onödigt och egentligen o-relevant.

Psykologbesöken + bassängen har skapat något slags vakuum i både huvud och kropp. Ingenting fungerar som de ska, hur mycket jag än vilar så är återhämtningen inte ens var de va förut. Jag orkar mindre både fysiskt och mentalt.. Om min värld var liten förut? Då är den ännu mindre nu.. Inte en enda kroppsdel lämnas orörd.

Ensamhet har alltid varit ett behov hos mig, till en viss gräns såklart. Men numera känns ensamheten nästan kvävande och plågsam. Ibland känner jag mig ensam mitt i ett rum med människor som jag älskar, människor som älskar mig. Det är då ensamheten skräms som mest.. när jag sitter i en soffa och nästan transporteras in i någon slags bubbla där jag just känner mig ensam.

Periodvis känns den "riktiga" ensamheten inte som ett problem här hemma då jag är väl medveten om att jag faktiskt inte orkar med vare sig besök eller telefonsamtal. Jag tror att jag på något vis har sett andras ständiga behov av sällskap och närvaro som ett tecken på svaghet och rädsla för den ensamheten som jag alltid uppskattat, jag har njutit av mitt eget sällskap. Numera vet jag bättre.

Jag och psykologen pratar mycket om att det är en sorg och en förlust som jag lever med. Han säger att jag kämpar emot, stretar som bara den, men nu har sakta förnekelsen börjat lägga sig. Dock har jag nog liksom behövt min förnekelse, jag har behovet av att få låtsas ibland. Tyvärr är det inte den bästa strategin, och för min egen skull måste jag hitta ett sundare sätt att leva med sjukdomen, sorgen och förlusten. Det är dags att möta livet, sakta men säkert, för någon gång måste jag bli tillfreds med verkligheten, hur jobbig den än kan komma att vara eller bli. Dags att dra upp huvudet ur sanden, typ.

All sorg är unik, likaså all bearbetning är unik. Oftast är jag väldigt elak emot mig själv, mest för att jag skuldbelägger mig själv för alltsammans, som om jag skulle kunnat förhindra sjukdomen att drabba mig!?! Jag har analyserat och funderat, letat tecken, letat efter de pusselbitar jag saknar för att kunna lägga klart min bild av vad som hände under 2012.

Sorgen brukar delas upp i faser eller steg. I chockfasen misstror man informationen man får eller vad sinnena registrerar. Man stänger liksom av. "Det här händer inte.." Plötsligt befinner man sig i någon slags bubbla där det mentala skyddar sig, avvaktar och rustar upp sig med hjälm och kroppspansar inför den smärta som kommer.. Sedan har vi reaktionsfasen som ofta innebär humörsvängningar. Tårar, ilska kan blandas med tomhet och apati. Så småningom ska man komma till fasen där man börjar bearbeta, man tar in vad som hänt, accepterar det gradvis och sörjer. Det slutar oftast med en slags nyorientering där man blickar framåt och går vidare.

Där har jag fastnat. Det går i en ond cirkel och ofta kommer jag till bearbetningsfasen men det blir helt enkelt för jobbigt och jag börjar istället gråta ögonen ur mig, tillbaka till reaktionsfasen. Paniken, allt känns bara så stort och alldeles för tungt att orka med. Sen plötsligt är det som vatten på en gås, jag skakar av mig det och kliver in i någon form av chock, igen, förnekar och blundar och till sist stänger av. Denna evighetscirkel som jag trillat in i har ju pågått några år. Det finns längre perioder där jag kommit långt, tagit fyra-fem steg i rätt riktning för att ta fem-sex tillbaka igen.

Frustrerande? Enerverande? Gör det mig alldeles knäpp? Svar JA!

Jag går in och ut ur alla faser hela tiden och ibland kan jag gå igenom alla faserna på en dag. Men med psykologens hjälp så är det ju tanken att jag ska ta mig vidare. Hittills har jag knappt levt utan ÖVERLEVT. Och att överleva är ju inte direkt att leva. Tillbaka på paus och play-knapparna.

Min nya strategi måste som sagt bli att trycka på play för jag är färdig med att BARA överleva. Med hjälp av honom, psykologen alltså, och mina närmaste ska jag börja leva så smått. Jag ska försöka börja drömma, planera.. MEN framförallt sluta upp med att skuldbelägga mig själv för något jag inte hade någon kontroll över alls. JAG KAN INTE HA KONTROLL PÅ ALLT! ..även om jag försöker!

Jag ska försöka hitta tillbaka till en känsla, den känslan, av att vara vid liv igen, att vara levande. För min skull, för din skull och för alla människor som bryr sig om mig.

Året jag tryckte på paus..

Den 5 september besökte jag psykologen som ska hjälpa mig att trycka på "play" och han sa till mig att mitt skrivande är extremt viktigt, han påpekade att mina fingrar på tangenterna kan vara min räddning när hjärnan helt enkelt behöver få ur sig orden som jag inte säger. Visst, jag ligger och samtalar med Basli väldigt mycket på dagarna och diskuterar med honom utan att få svar (såklart).  ;-) Men jag behöver mer. Att sätta ord på kaoset? Ja, annars kommer ilskan, sorgen och smärtan äta upp mig, vilket den också varit på väg att göra flera gånger.

Vad är skillnaden mellan att vara deppig och ha en depression? Det är ju där jag balanserar. För mig kändes svaret enkelt; deppig är ett tillfälligt känslotillstånd medan depression är långvarig. Men.. jag gjorde det enkelt för mig. Psykologen såg till att det blev en diskussion, ett ordbyte där jag själv fick fylla i vilket tillstånd jag faktiskt lever med.

De gånger jag väljer att inte prata, att inte berätta vad det är som får min hjärna att gå på högvarv då lutar jag mer emot depression, men när jag inte döljer tårarna och är öppen om vad jag känner då lyser lampan grönt och jag räknas så "tillfälligt deppig". Vad spelar de för roll? Jo, för mig spelar det en stor roll för jag känner mig inte deprimerad överlag, jag bara är ledsen över att livet valt att lägga både glasflisor och glödande kol på stigen där jag skall spatsera fram. Självklart gråter jag, ligger i fosterställning och önskar jag att det inte var sant, att allt var ett missförstånd och en mardröm som jag kunde vakna upp ur. Dock spelar det ingen roll hur hårt jag nyper mig själv i armen, det är verkligheten och börjar jag inte leva snart igen så har livet sprungit förbi mig fullständigt.

Året jag tryckte på paus skulle jag fylla 24 år, ofta känns de som om jag inte blev äldre. Missförstå mig rätt nu, det är med delad glädje och sorg som jag kommit den till insikten till viss del även med lättnad. Jag ser inte alltid på saker och ting som andra gör, jag är "lite" udda liksom, men om vi säger såhär 2012 så dog den sista delen av Marianne och i samma veva föddes Mimmi. Samma person, samma fysiska kropp men vissa egenskaper har uppdaterats, byts ut helt eller försvunnit under renoveringen. Hur galet det än låter så måste jag hitta mina egna vägar att alternativt se på det som drabbat mig. Sjukdomen tvingade mig till att göra denna renovering/systemuppdatering, inget jag önskat min värsta fiende, men nu kan jag bara gå framåt. Lära mig att gå, cykla och prata igen.

Kommande höst och vinter ligger fokus på mig. Varannan vecka skall jag sköta terapin, med andra ord den psykiska biten, sen den andra veckan ska vi försöka åka till Svenljunga och sköta fysik, typ rehab men mer lindring i form av varma bad. Emellan där har jag lovat psykologen att vid ork se till att skriva av mig. Det kommer bli en lång och tuff höst/vinter men förhoppningsvis kommer saker och ting grönska i takten med träden till våren, kortfattat sagt, jag trycker på play-knappen.